Idag flyttade jag över tottarna till parkhagen.

Cassie kände igen sej så klart som varit hos oss flertalet år. Men det kändes som Jack blev lite osäker i den nya hagen. Så jag tog kommandot och gick före. Och efter mej trippade pållarna. När vi kom fram till diket så hoppade Cassie vant över diket men Jack blev stående kvar. Men ju längre bort Cassie och jag kom så tog Jack mod till sej och skuttade över. Måste säga att det inte var nåt vidare hoppämne. Ha ha ha.

Jag visade hagen, och blev förvånad över hur länge dem traskade efter.

Dem följde mej verkligen exakt där jag gick. Tog jag en omväg så var dem efter.

 Tills jag kom till en trång passage. Där ville inte Jack gå igenom, han försökte välja annan väg men gav snart upp  så dom vandrade tillbaka.

När jag var på väg igenom hagen, på väg hemåt provade jag ropa på Jack,  å han kom. Jätteglad. Öronen framåt. Å han lyssnade på mina stoppkommandon. Han klev inte en enda gång på mej :=) Vi klev över stockar och tog oss fram i snåren.

Helt plötsligt vänder Jack sig om. Precis som: Öh? Vart tog Cassie vägen?

Å snabbt som ögat for han tillbaka, travandes över stockarna för att fatta galopp. (Kanske en bra träning att låta han hoppa för att träna in galoppen? )

Han var så söt. Å lilla Bruno efter! Ha ha ha.

Av det lilla, så blev jag så varm i hjärtat. Jack sökte sej till mej, han fick kontakt och var "min" en bra stund. Klart nöjd!

/, C