Idag fick jag ta bort gipsklumpen, gudars så skönt. Har nu en plastgrunka som är avtagbar, ser lite ut som benskydd till häst *s*

Första gången på ngt som känns som en evighet har jag varit ut till mina hästar.

Pysslat och månat om. Underbart! Gubben hjälpte mej fila lite överflöd på hovarna :=P

Jag har faktiskt haft annons ute på Jack men jag har sån separationsångest att jag inte vill. Flera hört av sej.

Nä jag ska gå till botten med det här, jag ska ringa vet som ska ut o kolla på Jacken för ngt stämmer inte!!!

Tror inte att Jack ska bete sej så här, inte enligt tidigare ägare så varför nu. Jag har ju knappt suttit på han. Så varför nu?

Återkommer! (Morr)

Detta blev Tredje kvällen på rad jag satt upp och red på Jack.

Igår fick jag sällskap av gubbe och barn som cyklade breve och som Jack tyckte var roligt att tävla mot. Travade mest. Hade jag inte haft för långa stigbyglar el haft joggingskor på mej hade jag sluppit skavsåret på smalbenet. Och njutit av att kunna rida lätt på honom. Sån skön trav har han för att vara ridtravare :=)

Han testade ytterst lite igår. Lyfte fram ett par ggr men sen bar de iväg.

Ikväll var det dags igen. Men kände inte riktigt för det, var lite orolig i magen , lite nervö typ men tvingde mej upp iaf. Tror jag har igen det senare.

(Igår kväll var jag bara taggad att rida, ingen oro, ingen nervosistet)

Han började krångla direkt utanför foderladan, lyfte fram rejält flera ggr. Larvade sej och vägra gå. Jag pussa, skänkla och klämde åt med benen. Satt tungt i sadeln och försökte trycka igång han. Det funka ett tiotal meter och han frös till igen. På väg upp mot skogen gnägga han ett par ggr och vi såg att Bruno var med.

(Uppenbarigen känner sig Jack tryggare med ngn form av sällskap. )

Jack krångla ordentligt en gång till, lyfte, hytte med ena framhoven, backa, gick i sidled. Men jag krama om med benen tills han gjorde ansats att gå då gav jag eftergift och berömde honom. Snart gick han.

Vi vek av in i skogen. Tanken var att vi skulle rida runt så vi kom förbi Vackervallen, men det var alldeles för snårigt och träd hade blåst omkull så vi fick vända och gå tillbaka.

I början snubblade Jack på allt. Undrar om han någnsinn gått i skogen??

Det är ett stenigt kalhygge, perfekt att lära sig lyfta hovarna på.Och stärka rygmusklerna:=)

Han lärde sig fort, undrar om han gillade att gå där. Absolut inte sista gången vi rider så.

(Skulle behöva gå med röjsågen och märka upp med band, ja brukar kunna se och känna igen mej . )

Jack tillät sej lita på mej vart vi skulle gå. Han fick lite panik när vi skulle igenom höga tistelsnår, men jag väntade ut han och provade igen och det funkade. Berömde massor.

Slutet av kardemumman så tror jag att om Jack släppte ifrån sig lite av sin envishet att vilja ha sista ordet

så tror jag att han faktiskt skulle uppskatta mitt sällskap, på ryggen eller på marken. Oftast märker jag faktiskt att han slappnar av och öronen är framåt.

Jag önskar jag kunde få kontakt med tidigare ryttare, hur han betett sej. Va han så här envis i rtavet förstår jag att han inte var ett hett ämne..

Kanske ngn ryttare var minst lika feg som jag och lät han bestämma och dn erfarenheten har han nu med sej till mej. Han höll på vinna hos mej, tänkte sälja han och aldrig mer skaffa häst då jag nästintill satt med gråten i halsen, när jg väl satt upp.

En dag ska jag berätta mer i detalj hur min avåkning för 1,2 år sen gick till.

Jo,hästarna står tesammans i sjukboxen som är väldigt stor när de får komma in, så idag fick jag nästan jaga Jack för att ens få på han grimskaftet runt halsen. Han bara vände arslet tll mej. 

Men jag var bestämd och tog han.

I morgon gör vi ngt fr marken ist.

Bra tur med lite förtroendejobb runt det hela. Det tar sig, om men sakta.

C.

Ja, jag bet ihop och stoppade alla mina rädslor innanför pannbenet, satt upp, stoppade in handen i öglan på spöet och skänklade på J.

Det bar iväg. En bit. Han lyfte fram, han gjorde egna skänkelvikningar, han backade. Ja han prövade de mesta, tills han förmodligen insåg att matte inte skule ge upp denna gång. Jag satt tungt i sadeln ochtog och gav efter, inte nervös och inte rädd. Bara jävligt fast besluten att denna gång skulle det gå, annars skulle hästf-n ut på annons.

Å vi skrittade iväg, han var inte ett dugg tittig. Han frös fast nån gång men han gick snart igen. Bruno var med. Hero var med. Gubben o barnen var med. Snart var det bara jag och djuren då övriga var långt bakom.

Det kändes så jäkla bra, jag har lyckats! Jag travade lite men vill nog byta bett innan jag testar längre sträckor.

Bruno galoppa bakom men J brydde sej inte.

Fatta att jag lyckats! Jag har provat flera ggr och marddrömmen kom alltid innanför pannbenet på mej, rädslan att åka av igen som jag gjorde för 1 år sen. Då hjälm gick sönder och jag trodde jag satt min sista potatis. Fan kunde inte skita utan de gjorde ont i hela bäckenet efter den smällen med Tina :(

I morgon e de dags igen. Ja, jag vet att jag sa att han skulle få gå juli ut men bästa ridtiden är ja faktiskt nu. :=)

J var avslappnad under hela turen, bajsade bara en gång, var pytte-odräglig när jag skulle vända hem men det behövdes inte mkt för han skulle lyssna.

Finaste fina, Jack is Black <3

( Å folk som följt mej och misstyckt att jag skaffat häst jag inte kan rida kan slänga sig i väggen, dena medgång behövde jag, detta rus kan jag leva länge på. Försöka tagga min granne att hon slänger upp sina lurviga hon med på sin så vi kan rida ut ihop. )

Å utan att verka religös säger jag , som avslut denna gång:

****************************AMEN *******************************  

/Caroline

Ps, ni vet väl att jag finns att se på Instagram där jag kallar mej `pruttmamma`  

Har hälsat på Jack och Co en hel del. För de mesta har jag haft morötter el äpplen till dem. Men idag kom med grimman för dem sulle f komma in idag pga allt surr.

Jg började m Cassie. Han vill inte alls, han bara gick  ifrån mej hela tiden. Men någon som var nära mej var Jack. Hade kunnat tagit honom flera ggr om, men det gjorde jag inte nu.( När J var bakom så gjorde jag "halt" kommandon flera gånger och Jack stannade dem flesta ggr jag bad han.)

Jag följde Cassie som jag gjort med Jacki och tillslut stannade han och jag kunde ta C. Då kom Jack nära och böjde på huvudet och lät mej ta han. Helt amzing! Vilken känsla.

De fick stå i sjukboxen en timme och jag var noga at ge dem gräs och vatten för att dem inte skulle förknippa hämtning i hagen med flugmedel som jag sen smorde dem med.

Jag upplever att Jacki har blivit mer tillfreds med sig sj, att han blivit tryggae framförallt. Han kan lämna Cassie allt längre bort även om han kollr läget efter ett tag. Får han inget svar då, då skuttar han iväg.

Jack söker mer kontakt, både till mej och övriga i familjen. Jag får klappa honom men han gillar inte bli berörd på hals eller huvud. Nos och rygg går bra.

Han är mer uppmärksam  för mina önskemål, som tex förflyttningar. Han går inte lika ofta på mej. Han lyssnar defenitivt bättre :=)

Då mina barn har sommarlov nu till sista juli så har jag bestämt att Jack får "vara" i hagen. Och jobba MER utanför när min tid räcker till mer.

Jag har haft han ca en månad och tycker han gjort framsteg även om det inte går fort. Men jag upplever att jag ska ge Jack den tid han behöver för att han ska få dem bästa förutsättningarna. HAn e trots allt bara 8 år.

Jag kan sitta i hagen och bara njuta av den harmoni som utspelar sig där bland djuren. Jag får ny energi att få vara delaktig i deras samvaro, för att orka min vardag.

Härliga djur!!!    

Idag flyttade jag över tottarna till parkhagen.

Cassie kände igen sej så klart som varit hos oss flertalet år. Men det kändes som Jack blev lite osäker i den nya hagen. Så jag tog kommandot och gick före. Och efter mej trippade pållarna. När vi kom fram till diket så hoppade Cassie vant över diket men Jack blev stående kvar. Men ju längre bort Cassie och jag kom så tog Jack mod till sej och skuttade över. Måste säga att det inte var nåt vidare hoppämne. Ha ha ha.

Jag visade hagen, och blev förvånad över hur länge dem traskade efter.

Dem följde mej verkligen exakt där jag gick. Tog jag en omväg så var dem efter.

 Tills jag kom till en trång passage. Där ville inte Jack gå igenom, han försökte välja annan väg men gav snart upp  så dom vandrade tillbaka.

När jag var på väg igenom hagen, på väg hemåt provade jag ropa på Jack,  å han kom. Jätteglad. Öronen framåt. Å han lyssnade på mina stoppkommandon. Han klev inte en enda gång på mej :=) Vi klev över stockar och tog oss fram i snåren.

Helt plötsligt vänder Jack sig om. Precis som: Öh? Vart tog Cassie vägen?

Å snabbt som ögat for han tillbaka, travandes över stockarna för att fatta galopp. (Kanske en bra träning att låta han hoppa för att träna in galoppen? )

Han var så söt. Å lilla Bruno efter! Ha ha ha.

Av det lilla, så blev jag så varm i hjärtat. Jack sökte sej till mej, han fick kontakt och var "min" en bra stund. Klart nöjd!

/, C

Idag satte jag upp. Bara för att J skulle börja krångla omg. Han skulle inte lämna Cassie, stallet eller ens gården. När han protestera gjorde han inget läskigt, mer än att snurra runt och lyfta en hov i luften som en markering att han inte ville göra som jag önskade.

Jag tog mej an övningarna från länken nedan men vette sjutton om det var dem som hjälpte mej eller

Jacks sk "goda vilja", att han km fram en meter och sen blev det stopp igen. Försökt vara noga med eftergiften men J var som att försöka rubba en sten. Han försökte vända och då vände jag honom tillbaka. Det enda jag inte testade var att slänga med ett grimskaft.

En timme höll vi på.

Till sist satt jag av och ledde honom. Stötvis några meter för att omvartannat stanna upprepade gånger. Jag ledsnade till sist och kände mej usel som hästförare. Vilken motgång det hela fick . När jag äntligen bestämtmej för att rida till ridhuset hemifrån, även om korna var framme. Idag skulle det ske så blev det värre än någonsinn.

Våld tror jag inte på. Han tappar den lilla respekt an har för mej och jag känner mej svag och ännu mer misslyckad. Det är ingen lösning. Har vänner som tycker jag ska ge han en känga och markera en gång för alla, de tycker jag är för snäll. Men jag vill ju ha den där ömsesidiga respekten som jag och Cassie har. Finner jag inte den då är allt bortkastat att ha häst.

Hästen ska vilja följa med mej, vara glad och positiv. Inte springa ifrån mej, vända baken till eller inte vilja bli riden, eller inte ens vilja ha mitt sällskap. Då har jag ju missat hela poängen. Det ligger inte hos hästen att vår kommunikation inte fungerar. Jag är otydlig som ledare och jag måste jobba mer på markövningar för att ens få  att lyssna på mej.

Tror jag behöver ha lite proffesionell hjälp, hur jag ska gå vidare. Som kan läsa av min och J:s relation och se felet jag gör.

Jag vill inget hellre att behålla honom. Tror på honom, men min energi tryter liksom mina ideer :(

Bruno (åsnan) kom och trösta mej när jag satt på en sten hagen. Han la sitt stora huvud på min axel och likom kramade mej. Han bara stod där, fanns till för mej. Goooa Bruno  . Han putsade mej försiktigt med sina läppar och sög på mitt hår. Knäppa, underbara åsna  

Ja, mina tankar skingrades lite iaf. C ska komma ut i helgen, hoppas hon har goda råd hur jag ska bete mej.

http://sunthastfornuft.bloggo.nu/Vill-din-hast-inte-ga-fram/

     Efter några envisa försök fr Jacks sida att blåvägra bommarna

så knallade han faktiskt öv :) 

Idag slängde jag upp Måns på Cassie. Han fick sitta i westernsadeln och red med långa tyglar, i bara grimman. Ungen såg ut som han inte gjort annat. Hade jag haft mobilen med mej hade jag så klart knäppt kort.

Måns red helt själv, jag höll inte i han   

Han red i inhägnaden för at lära sej stanna och skritta och trava. Svänga kunde han göra likadant galant. Cassie lyssnade super på Måns. Lillkillen använde rösten för att ge mest kommandon och det är det Cassie mest är van vid.

Vi gick upp till Ida och lämnade in en grimma som ar hennes. Cassie såg lite spöken här och var men Måns verkade oberörd. Han var grymt duktig!  

/c.